Kungliga Biblioteket har länge haft stora ambitioner; som riksbibliotekarien Lars Tynell skrev i nekrologen över sin föregångare:
"... bibliotekspolitikern [Uno] Willers hade säkert från början ett konsekvent långsiktigt mål - att göra KB till det nav runt vilket det svenska forskningsbibliotekshjulet rörde sig." [1]
KB har haft svårt att förverkliga denna dröm. KB-utredningen[2] konstaterar att KB är ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt forskningsbibliotek med nationellt ansvar inom bevarandet av svenskt kulturarv. "Man måste ändå påstå att KB är relativt okänt", konstaterar KB-utredningen, och fortsätter: "För många är KB bara ett stort gult hus i Humlegården" [3]. På nästa sida konstaterar man: "KB:s ambitioner att delta i den allmänna biblioteksdebatten är goda, men där har inte genomslagskraften varit så stor." [4]
Vid sidan av detta är KB hem för två viktiga centrala enheter inom svenskt forskningsbiblioteksväsen, Bibsam och Libris. Det är även den enda svenska statliga myndigheten inom forskningsbiblioteksområdet med status av centralt ämbetsverk, och med en chef på generaldirektörsnivå. Det innebär att knappast någon annan kan bege sig till Utbildningsdepartementet och beställa en utredning om sig själv. I det vakuum som råder i Sverige när det gäller bibliotekspolitik och nationella policies när det gäller informationsförsörjningen kom utredningen att handla om KB snarare än den större bilden: Svenskt forskningsbiblioteksväsen.
Läsningen ger känslan av att Gunnel Stenqvist tagit med sina spökskribenter från KB, (för initierade läsare är det lätt att identifierbara vilka pennor det rör sig om) till en godisbutik och och låtit dem få ta med allt vad de ville i utredningen. Att utredningen blev en utredning om KB, snarare än de svenska forskningsbiblioteken är säkert bra för KB, det är osäkert om det är bra för Sverige.
Utredningen identifierar många problem, för många för att sammanfatta i en kort "recension". De lösningar som utredningen identifierar har alla det gemensamt att KB skall ges mer resurser eller mera makt (eller bådadera). "Surbukad avundsjuka från periferin", kan någon genmäla.
Det finns en grundläggande fråga som utredningen inte ställer, nämligen den om det är lämpligt att ett bibliotek kan vara navet i ett nätverk av andra bibliotek, vars finansiering kommer från helt andra finansiärer, brukare, och målsättningar -- eller affärsideer om man så vill -- än de som dominerar i navet. För övrigt kan inte ett nätverk ha något nav.
KB-utredningen konstaterar att "KB bedriver inte, som andra 'lärda verk', någon egen forskning" [4]. Universitetsbibliotekens närhet till forskning och högre utbildning är en styrka -- underlättar rekrytering på många håll -- men det innebär att en större biblioteksorganisation kan behöva jämka samman sin budget från sju fakulteter och tillfredsställa forskare och studenter från lika många. Förmodligen vore det lämpligare att flytta alla koordinerande funktioner från det stora gula huset till något annat ämbetsverk; det bästa vore nog ett separat ämbetsverk med ansvar för alla offentliga bibliotek. Denna nya myndighet skulle hänge sig åt tillsyn, koordination och myndighetsutövning i allmänhet. Detta bör inte blandas samman den med det vardagliga operationella arbetet i ett bibliotek.
[1] Lars Tynell, 1980. Nekrologium över Uno Willers. Biblioteksbladet 65:2 s.25 Citerat ur Lena Olsson, 1995. Det datoriserade biblioteket: Maskindrömmar på 70-talet. (akad. avh. Linköpings universitet).
[2] KB-utredningen, 2003. KB - ett nav i kunskapssamhället. Stockholm 2003 (SOU 2003:129)
[3] KB-utredningen, op. cit. s. 79.
[4] KB-utredningen, op. cit. s. 399.