Biblioteken existerar för att det finns användare som är beredda att betala för deras tjänster. Visserligen betalar man i regel via skattesedeln och inte med sitt betalkortet, men principen är densamma.
Under vilka förutsättningar är användarna, eller deras valda representanter, redo att betala för bibliotekens tjänster? Går det att finansiera lokalt bibliotek när biblioteksresurserna finns överallt och ingen särskild stans?
Vilken kommun eller vilket universitet kan finansiera ett bibliotek som bara har en katalog, men inga samlingar? Och när allt kommer omkring, vem vill ha samlingar och varför? De är ju dyra och tar plats.
Varför finns bibliotek? Även om bibliotekens funktioner är klara för var och en av oss råder det sannolikt inte konsensus om vad ett bibliotek skall göra för sina uppdragsgivare. Att jag själv började fundera över detta beror på att jag började intressera mig för frågan varför olika samfund är beredda att finansiera biblioteksverksamhet.
För det ändamålet kan det vara klargörande att filosofera över bibliotekets affärsidé: Jag har alltså två frågor:
Jag har ett preliminärt svar på de frågorna. Svaret vill jag formulera som följande hypotes:
Alla biblioteket ägs av samfund av informationskonsumenter. Samfundets medlemmar är redo att betala för Bibliotekets tjänster om informationen de efterfrågar finns i resurser som biblioteket förvärvar om dessa
och
Det vill säga, upplagorna är betydligt lägre än den potentiella läsekretsen, samfundens medlemmars har större informationsbehov än vad var och en har vilja eller möjlighet att betala själva, och om den enskilde själv skulle lagra all den information han eller hon skulle vilja ha till hands så skulle det snart till bredden fylla tillgängliga bokhyllor eller hårddiskar. Förmodligen skulle relevant information vara hopplös att hitta.
Enligt min hypotes är varje biblioteksorganisation lik en trebent pall. Dess traditionella affärsidé faller om biblioteket tappar ett ben. De tre benen är bibliotekets verksamheter eller produkter. Med andra ord tjänster biblioteket säljer:
I begynnelsen var alltså samlingen; det som samlades och bevarades. Det torde vara uppenbart att ett samordnat förvärv och förvaring var ekonomiskt försvarbart för de tidigaste bibliotekens användare, vars informationskonsumtion också effektiviserades av bibliotekariernas strävan efter ett strukturerat tillgängliggörande av samlingarna.
Biblioteket som vi känner har en avsevärd ålder, och dess funktioner har genomgått en samevolution med mediaproduktionens utveckling. Att skriva och att läsa tar tid. Vanan att hänge sig åt båda lasterna uppkom i miljöer med människor som helt eller delvis var befriade från kroppsarbete.
De första biblioteketen var också de platser där böcker producerades; så var det sannolikt i Alexandria, och så var det i klostrets skriptorium som oftast var inrymt i anslutning till de böcker som kopierades där. Redan under högmedeltiden fanns emellertid förutsättningar för en sekulär bokproduktion i anslutning till universiteten som uppkom på 1200-talet. Produktion i större skala skulle dröja till efter Gutenberg, och tidskriften uppfanns inte förrän under 1600-talet.
En första kris i informationsförsörjningens område kom i början av 1800-talet. Mediaproduktionen var nu så stor att det blev problematiskt att organisera samlingarna på större bibliotek. Det var då klassifikationssystemen gjorde entré. Vid denna tid hade periodikaproduktionens volym vuxit till den grad att bibliotekarierna inte hann med att katalogisera de enskilda artiklarna i det lokala tidskriftsbeståndet. Som en följd härav uppkom de första referattidskrifterna. Alltså, ett andra exempel på att en industrigren knoppades av från bibliotekens verksamhet (det första exemplet var medieproduktionen).
Biblioteken och bibliotekarierna har under utvecklingen skaffat fått, eller skaffat sig, nya uppdrag. I allt väsentligt har dock biblioteken förlorat uppdrag. Först mediproduktionen och senare indexeringen av tidsskriftsartiklar.
Längre fram ändå, under 1900-talet, har en stor del av katalogiseringen flyttats ut till bibliografiska serviceorganisationer som BTJ eller gjorts till ett kollektivt arbete som inom ramen för OCLC.
Kvar fanns samlingen och dess användare, och pallen hade fortfarande tre ben.
In i våra dagar har bibliotekens uppgifter varit att samla (man har köpt, bytt sig till, fått donerat till sig eller krävt att få via pliktlevererans) media som kan vara till gagn för bibliotekets målgrupper vilka i sin tur varit systrarna eller bröderna inom klosterorden, medlemmarna i organisationen som ägde biblioteket, forskarna och studenterna vid universitetet, lärare och eleverna vid skolan, skattebetalarna i kommunen eller medborgarna i nationen. Målgrupperna har fått tillgång till biblioteket utifrån sina behov, och biblioteksorganisationerna var ett kostnadseffektivt sätt att tillfredsställa de behoven.
Den nyttighet som biblioteket tillgängliggör för sina användare har hela tiden varit en bristvara eller åtminstone för dyr att skaffa många exemplar av. Den ursprungliga handskrivna boken var dyr att framställa. Biblioteket fick skicka en skrivare till något annat bibliotek för att förvärva den genom kopiering. Genom århundradena har biblioteket varit det säkraste stället för informationskonsumenten att få vad han eller hon behöver.
På mindre än tio år har denna bild drastiskt förändrats. De medier som biblioteken tidigare samlat finns nu att tillgå inte bara på boklådan, utan på globala nätverk. Antalet exemplar är inte längre begränsat, det vill säga den första av de tre benen amputerades. En tvåbent pall, kan stå, men inte stadigt.
I dag kan informationskonsumenter kan köpa böcker och få dem hemskickade snabbt och enkelt. Böcker och tidskriftsartiklar kan lagras i databas och kan även levereras i digital form. Det vill säga vi har både postorder, och distributionsformer där förlaget vänder sig direkt till användaren utan fördyrande mellanhänder i form av bokhandlare eller en för förläggaren oönskad delad användning via biblioteken.
Ännu mer sofistikerat är att inte längre sälja medier, utan licensiera dem. Det innebär ett tidsbegränsat förvärv, som vid den förvärvande organisationen oftast administreras av biblioteket. Licensreglerna innebär att biblioteket inte längre har rätt att arkivera materialet.
Under hela 1990-talet, och i synnerhet under decenniets senast hälft, har förutsättningarna för att bedriva kostnadseffektiv publicering drastiskt förbättrats genom förbättrad teknik. Under samma tid har priserna för dessa tidsbegränsade förvärv ökat till den grad att de utgör ett hot mot många andra angelägna verksamheter vid våra forskningsbibliotek.
Folkbibliotekens lott är inte så lätt, men de har ännu varit förskonade från denna kostnadsfälla, vilket de normalt inte uppfattar som något positivt. Deras målgrupper vill gärna ha tillgång till materialet i de internationella elektroniska tidskrifterna.
Det finns intressanta alternativ till dessa publiceringsformer. En hel rörelse har växt upp kring konceptet fri tillgång ("Open Access"), vilket är en intressant, helt ny affärsmodell för publicering som är anpassad för Internet. För att förstå hur helt fri distribuering av upphovsrättsskyddat material kan bära sig, måste vi analysera upphovsmannens (eller kvinnans) affärsidé. Det enklaste fallet är den skönlitteräre författaren, vars mål i tillvaron är att tjäna tillräckligt med pengar på varje bok så att han (eller hon, jag kommer fortsättningsvis offra sakligheten för ett lätthanterligt språk) kan betala mat och hyra under minst så lång tid det tar för honom att få nästa bok ut till bokhandelsdiskarna.
Ytterst få författare lyckas med detta. I själva verket är tretusen tryckta exemplar en vanlig upplaga för en svensk roman. Kostnaderna för att producera en bok är höga, och vinsten för författaren ligger i storleksordningen tiotusentals kronor. Den tid för litterärt skapande en författare får ut av detta ligger i storleksordningen några månader, vilket innebär att han inte klarar av att skriva nästa bok under den frist den förra gav. För den genomsnittlige svenske skönlitteräre författaren är böckerna inte ett mål i sig (åtminstone inte ur ett ekonomiskt hänseende) utan ett medel. Genom böckerna kan författaren bli berömd nog för att skriva artiklar på tidningarnas kultursidor, för att åka på föreläsningsturné och att i övrigt att hänge sig åt projekt som fyller försörjningsluckan mellan utgivningarna av hans böcker.
Fenomenet kallas attention economy, pengarna rör sig mot personer och organisationer som får uppmärksamhet. Det är därför vi har dokusåpor, och det är därför annars vanligtvis sansade människor ställer upp och låter sig förnedras offentligt. Pengarna rör sig i riktning mot ökande uppmärksamhet.
Fri tillgång blir ett förmånligt alternativ för en författare om berömmelsen han får av att lägga ut sitt verk gratis på sin hemsida, räcker till för att få alla de där projekten en författare egentligen lever av i stället för att låta ett förlag trycka de böcker han ändå inte kan leva på.
För den vetenskaplige skriftställaren är vi i princip redan i den situation vi skisserat ovan. Forskaren får betalt för att forska och undervisa. Det som behövs är berömmelse nog för att få nästa anslag och för att locka doktorander och så vidare.
Ett litet men växande antal förläggare av vetenskapliga litteratur tillämpar principen om fri tillgång. Den typiska affärsmodellen är att debitera för publicering i stället för tillgänglighet. Kostnaden brukar ligga i storleksordningen ett par tusen dollar. Ett lågt pris, om man tänker på att tjänsten innebär komplett peer review och server-plats intill tidens ände.
Inom musikindustrin går skivbolagen och deras distributionskanaler på knäna, medan företag som arrangerar konserter frodas. Visserligen är inte tillgången på musik fri ur juridiskt hänseende, men det gör inte så mycket för lokala och regionala artister. De blir tillräckligt berömda för att till exempel få spelningar och för att få elever. Musiklivet gynnas faktiskt på så sätt, även om det missgynnar skivbolagen.
Vi lever i globaliseringens tidevarv, får vi veta. Vi ser hur den gamla industrilismen vittrar bort; varuproduktionen blir allt svårare att få att gå ihop ekonomiskt, och konkurrensen med motsvarande produkter från låglöneländerna är stenhård. Tjänstesektorn blir därför allt viktigare.
Vi kan se två typer av produkter. Den första är hårdvara, som mp3-spelare, luftvärnsrobotar, gräsklippare och datorer. Jag vill definiera hårdvara som produkter där marginalkostnaden för att producera ytterligare en kopia av produkten är större än noll.
Information är, liksom dataprogram, är mjukvaror; alltså produkter som är sådana att kostnaden för att göra ytterligare ett exemplar faktiskt är noll. I digital form är det bara en kopiering som krävs. Det är, som vi har sett i fallet för skivindustrin ovan, allt svårare att huvud taget ta betalt för mjukvaror.
Svårigheterna att ta betalt gäller faktiskt även relativt billiga hårdvaror som mobiltelefoner. De säljs oftast knutna till en tjänst, ett telefonabonnemang. Priset på hårdvaran är oftast mycket låg, och det tar man igen på försäljningen av den tillhörande tjänsten. Det är för kringtjänster man kan få betalt; skivindustrin saknar bra kringtjänster.
Anledningen till att mjukvaror är så svåra att ta betalt för är naturligtvis att en konkurrent alltid kan erbjuda likvärdig produkt, givet att konkurenten klarav att erbjuda bättre och lönsammare tilläggstjänster.
Fri tillgång, open access, är alltså bara ett specialfall av en vidare tendens i övergången från industrisamhälle till informationssamhälle, från produktekonomi till tjänsteekonomi. Vad har detta för konsekvenser för bibliotekssektorn?
Slutresultatet är inte självklart, men vi kan se klara tendenser.
Jag är varm förespråkare för principen om fri tillgång. Det förenklar allt för såväl mediakonsumenter som producenter. Inom vetenskaplig kommunikation är det den enda moraliskt hållbara formen av publicering.
Alla kan producera material under principen fri tillgång; företag, lärosäten och privatpersoner.
Material som publiceras under principen fri tillgång passar inte alls in i bibliotekens affärsidé. Fria medier har varken begränsad upplaga eller är kostsamma för läsaren. Om de kommersiella vetenskapliga artikeldatabaser slog undan ett av benen för biblioteken, den begränsade tillgången så hotar fri tillgång att göra biblioteken enbenta ur ett affärsmässigt perspektiv.
Vilken lokal finansiär, det må vara ett universitet eller en kommun är beredd att betala för lokal lagring och återsökning av fritt tillgängliga medier, vilka kan förekomma i ett obegränsat antal?
Publicering enligt affärsidén fri tillgång, som förespråkas av många inom biblioteksväsendet, kan synas vara helt oförenlig med bibliotekets väsen. Man måste dock, som företrädare för biblioteksväsendet, känna till de logiska konsekvenserna av denna distributionsform. Det fria innehållet behöver varken förvärvas, struktureras eller tillgängliggöras lokalt. Detta innebär inte nödvändigtvis att bibliotekens uppdrag försvinner, eftersom bibliotekariens kompetens kommer även fortsättningsvis att behövas.
Det är det lokala biblioteket, som hus, organisation och budgetpost, hotat. Vad är ett lokalt bibliotek? Svaret på den frågan är: Alla bibliotek som inte är globala.
Det yttersta beviset på att biblioteksorganisationerna som vi känner dem står inför ett dödligt hot är uppbyggandet av portaler runt om. Portaler, länkservrar, metasökmaskiner eller andra liknande lösningar kan aldrig ge samma faciliteter som en sökning direkt i online-industrins sökmaskiner. Olika maskinerier som ger lokal tillgång till resurser det globala biblioteket.
Det enda en eftertänksam betraktare ser är ett desperat försök från en lokal eller regional enhet att ge illusion av att material faktiskt förvärvas, struktureras och görs tillgängligt av ett lokalt bibliotek. Ett försök att påvisa att det existerar en samling. Ett illusionsnummer som snart nog kommer att genomskådas.
De sannolikt största digitaliseringsverksamheterna i vid mening drivs av Google.com, Amazon.com och andra liknande företag. Dessa projekt innebär att såväl de senaste forskningsrönen som äldre litteratur kommer att kunna bli tillgängliga via ett enhetligt gränssnitt. Det sker i reklamfinansierade tjänster, och man måste fortfarande vara försedd med ett välfyllt VISA-kort eller anställd vid en organisation som har licenser för att få de senaste tidsskriftsartiklarna via Google.
Alla dessa förändringar innebär inte att bibliotekariens kompetens är överflödig, eller att bibliotek inte behövs. För det första finns det en rikedom av fysiska resurser som måste förbli tillgängliga under lång tid ännu. Även sådana måste även i framtiden vara möjliga att identifiera och lokalisera via internet.
Lösningen på dilemmat är att se på biblioteket på ett nytt sätt. Biblioteket är en tjänsteproducent; det producerar tilläggstjänster knutna till den globala mediaproduktion. Detta löser dilemmat, men räcker inte. Liksom alla tilläggstjänster måste bibliotekstjänster få kosta. Samhället, och de som väljer (eller inte väljer) att finansiera biblioteken måste besinna att de genom tiderna har spelat även en annan roll. En roll som vi allt oftare glömmer bort.
Att samla och bevara innebär bland annat ett försök försök att förutsäga ett framtida behov av information. Att införliva en resurs i samlingen innebär kostnader för förvaring och katalogisering. Vinsten är osäker, och kan bara utvärderas efteråt i form av utlånings- eller nedladdningsstatistik.
Vad som samlades i går, måste vi bevara idag för att skänka användarna kunskap och upplevelser i morgon. Biblioteket samlar alltså manifestationer av kunskaper och upplevelser i vid mening, det som vid varje given tidpunkt är vetbart, och kommunicerar det till framtida användare. Bara en liten del av allt det som samlas in kommer att sätta avtryck i framtiden, men vem kan döma idag om vad som är viktigt i morgon?
Tidsperspektivet här varierar; det kan vara dagar för en artikel i en elektronisk tidskrift, men det kan likaväl vara en handskrift som samlades för ett millennium sedan, bevaras i dag för att vara tillgänglig om ett sekel. Vi samlade i det förflutna, bevarar och strukturerar gör vi nu. Slutprodukten är tillgänglighet i framtiden, om fem minuter, i morgon eller om hundra år.
Gallring innebär att man raderar uttryck för det vetbara. Liksom förvärv innebär detta ett risktagande; i ena vågskålen ligger fortfarande samma potentiella vinst, bevarandets framtida nytta. I andra ligger några hyllcentimeter eller någon megabyte på en hårddisk. Detta är begränsade resurser i såväl fysiska som digitala bibliotek; resurser som krävs för nya investeringar i nyförvärvade minnen som kanske bättre står emot tidens tand. Det enda biblioteket kan göra är att försöka gallra opartiskt: Alla typer av röster måste kunna höras i framtiden. Inte bara röster som tillhör vita heterosexuella män i medelåldern.
Tänk dig ett framtida bibliotek som består av nätburna resurser, fritt tillgängliga som luften vi andas. Vem sköter gallringen? Vem sköter samlandet och strukturerandet? Vem betalar för det arbetet? Vem sköter mediaindustrins tilläggstjänster när mediaindustrin inte längre finner det lönsamt.
För att utrycka saken annorlunda: Hur kan ett universitet garantera att dess studenter och forskare har tillgång till en representativ bild av det vetbara? En bild som inte filtreras av främmande makters säkerhetstjänster eller som färgas av vad kommersiella krafter anser nätmedborgarna bör läsa i första hand
Hur skall en nation kunna lova sina medborgare tillgång till den kunskap som gör demokrati möjlig?
Bibliotekets viktigaste uppdrag är att förhindra att civilisationen drabbas av demens. Mänskligheten måsta hålla fast vid det vetbara. Information är en produkt; kunskap och bildning är frukterna av varje människas arbete och måste återskapas i varje generation. Varje generation måste ha tillgång till det vetbara.
En gång i tiden producerades media mitt i biblioteket. Den som ville ha en bok fick gå till ett bibliotek som hade den i sitt bestånd och kopiera den. Det var på medeltiden.
Nu är vi snart där igen. Den som vill ha en bok får gå till biblioteket och kopiera den. Man ber sin webbklient att "gå" till webbservern som "kopierar" den från sin hårddisk. Det skapas en lokal temporrär fil på användarens hårddisk. På skärmen eller i laserskrivaren återskapas den elektroniska resursen.
Man förflyttar sig inte själv. Det beror inte på att man inte behöver gå till biblioteket. Det beror på att biblioteket numera finns överallt och ingen särskild stans. Så vi är tillbaka där vi började.
Ytterst är det dock så att någon måste ta ansvar för luften vi andas. Någon måste också ta ansvar för det vetbara, trots att vi måhända är tillbaka till medeltiden. Låt vara att böckerna går fortare att kopiera nu.
Ansvaret kommer att vara distribuerat även det. Om inte ditt universitet, din kommun eller din nation tar sitt ansvar för sina hyllor, vem skall då göra det?