Persistent länkning och digitala bibliotek

Sigfrid Lundberg

Revision:$Revision$, Date:$Date$, Editor:$Author$

Åtskillig uppmärksamhet har nyligen riktats mot problemen förknippade med att uppnå en stabilare webb. Det konstateras, helt korrekt, att mängder med dokument bara försvinner från sina ursprungliga platser. Vad skall man då göra åt saken? Vad är det för grundläggande designproblem som gör att organisationer vilka underhåller länksamlingar av olika slag tvingas bära en allt tyngre börda?

Introduktion

Under det senaste året har jag noterat ett ökat intresse för persistent länkning. Det är bra, på ett sätt. För det är viktiga problem. Emellertid finns det en övertro på Universal Resource Names (URNar) kan åstadkomma. Den idén kan synas bra, men i själva verket är den dunkelt tänkt, och det har inte blivit mycket av den.

Universal Resource Names

Standardiseringsläget för Universal Resource Names (URN) är föga uppmuntrande:

Det existerar ingen internetstandard med status bättre än 'Experimental' när det gäller Universal Resource Names ¹.
Den enda standard när det gäller URN-resolvering som verkligen implementeras är rfc2169². Den här från 1997 och i många avseenden obsolet. Återkommer till denna.
IETF har inte haft någon arbetsgrupp inom området sedan 2001. Något nytt standardiseringsarbete kan inte förväntas på åtskilliga år.
Under arbetet med den andra upplagan av rfc2396 (proposed standard)³ har man på allvar diskuterat att slänga ut URNna över huvud taget⁴. Det blir inte så, men att frågan rests visar att själva URN-konceptet vilar på mycket lös grund och dess vidare utveckling har mycket litet stöd inom ramen för ⁵.

Uppenbara problem

Eventuella rikt linjer för persistent länkning när det gäller svensk e-publicering, arkivering och digitalt bevarande måste beakta en rad uppenbara problem

URN-konceptets svaga standardiseringsposition. De resolveringsmekanismer vilka i princip bygger på rfc2169.txt ²) kommer aldrig att nå nivån standard. Konceptet är svagare än Persistent URLs ⁷, vilken är att betrakta som en de facto-standard i dag.
Oavsett vilka rekommendationer som lämnas måste vi beakta att varje lösning som kräver en resolveringsmekanism (PURL, URN eller vilken som) kommer att ge lägre persistens än än den minst persistenta ingående komponenten. Den mest persistenta lösningen av alla är en stabil URL.
Varje system för persistent lokalisering och identifiering kräver en "persistence policy" från varje deltagande partner för att hålla systemet vid liv. Det finns många organisationer som implementerar sådana policies, och de är olika beroende på vad det är man vill bevara. Jämför ⁸ ⁹ ¹⁰ ⁹ och ¹².
URN-konceptet är gammalt, och blandar sig därför inte automatiskt väl med moderna standarder. Ett system för lokalisering och identifiering får måste vara kompatibelt med moderna XPath-baserade standarder som (t ex) XInclude ¹³, XLink ¹⁴ och XPointer ¹⁵.

En felsyn

Problemet med att webben förefaller vara flyktig, att resurser försvinner, osv, är inte att URLar är dålig ingenjörskonst. Det finns inget som säger att URNar är stabilare. Stabilitet är en underhållsstrategi, inte någon egenskap hos de teknologier som till dags dato byggt upp webben. Eller som Tim Berners-Lee utrycker saken URIs don't change: people change them.¹⁶

Varje sätt att namnge nätburna resurser ställer krav på mänskligt underhåll. När ett dokument tillordnas en URN, måste denna information måste samlas och laddas i en central databas tillsammans med information om vilken URL den hör samman. Varje steg ger mer underhåll. Och varje steg som kräver underhåll ökar risken för att något fallerar.