Sigfrid Lundberg's Stuff 2015-04-06
För trettiofem år sen reste vi till Grekland, Gertrud och jag. Vi var yngre då än vårt yngsta barn är idag. Trettiofem år är lång tid, mer än halva mitt liv. Förra veckan var vi där igen.
Gonna take a sentimental journey
Gonna set my heart at ease
Gonna make a sentimental journey
To renew old memories. (Sentimental Journey)
Om jag blir lika gammal som min far, så är trettiofem år återstoden av mitt liv. Kanske jag reser tillbaka till Grekland igen, men i så fall blir det nog inte till Aten. Det är många andra vägar som vi vill gå tillsammans, Gertrud och jag.
Jag hade kamera med mig då också. Tri-X PAN, 400 ASA. Jag satte min nya nya digitala kamera på Black & White. Kändes bra så.
Det finns en del negativ kvar från resan i en pärm. Inte så många, dock. Det som gör resan speciell är att min gamla Nikon F hamnade i ryggsäcken efter att jag förlorat min fina Gossen exponeringsmätare uppe på Mount Lycabettos. Det tog mig månader att få tag på en likadan, bättre begagnad. Samtidigt började jag forskarstudier och det fanns så lite tid över för en systemkamera och manuell ljusmätning. Det blev slutet på mitt ambitiösa intresse för fotografi så som jag odlat det under tio års tid, från tidiga tonår tills dess att Gertrud och jag besteg Lycabettos.
Även om jag hade haft ljusmätaren i behåll var min kamera av en typ som krävde självutlösare och stativ om man skall ta självporträtt. Det var inte därför som vi aldrig tog någon selfie med Parthenon i bakgrunden. Man gjorde helt enkelt inte så då.
Däremot skrev vi en resedagbok med en blå kulpenna av märket BIC. På vitt papper i en skrivbok med ljust blåa linjer och likaledes blå pärmar av kartong. Jag skrev två-tre dagar, Gertrud skrev tio-tolv.
Vi hade med oss ett limstift, och klistrade in biljetter och krognotor. Grekisk sallad och en halv flaska Demestica för oss båda. 100 drachmer. Några kronor bara. Vi drack Ouzo på balkongen och älskade i den subtropiska natten tills dess sömnen skiljde oss åt. På morgonen förenades vi igen; unga svettiga kroppar glider lätt mot varandra i augustihettan.
Vi klättrade inte upp på Lycabettos förra veckan.
Minnet är allt vi har kvar från den tid som flytt. Det formar sig till både trauma och berättelser. Det man inte erinrar sig eller berättar om och om igen för andra riskerar man förlora. Framtiden handlar om drömmar, farhågor, fruktan och förhoppningar.
Under min Mors sista två-tre år talade vi med varandra per telefon dagligen. Dagligen frågade hon mig om min bror, svärdöttrarna och barnbarnen. En dialog som upprepades och blev till en besvärjelse för att hålla kvar berättelsen om familjen, och henne själv.
Det första man förlorar är berättelsens disposition, därefter blir den osammanhängande och utan röd tråd.
Vår resedagbok innehåller saker vi minns eller kan erinra oss. Vi har förmodligen hållit dem vid liv genom att vi återkommit till dem i berättelser och samtal. Som uppsättningen av Aiskylos' tragedi Orestien vi såg på Epidaurosteatern med Melina Mercouri i rollen som Klytaimnestra.
De saker vi inte minns, verkar vara händelser vi båda har glömt. Turen i Korintkanalen i skymningen med kanallyktorna glimmande längs med sidorna finns inte i vårt medvetande, fastän den borde ha haft goda förutsättningar att bli hur romantisk som helst. Kanske var det just det som var felet.
Hur stor andel av alla selfies överlever den förväntade livslängden för en smartphone?
Det går bussar från Aten till Kap Sunion. Vi har inte kunna fastställa hur ofta de går. Somliga sa att de går en gång per timma, andra att det är varannan. Vi väntade och väntade, och trodde snart mer på jultomten än bussen till Attikas sydspets.
För trettiofem år sedan tog vi den bussen från Egypt square. Förra veckan tog vi den från Filellinon street.
Andra har skrivit bättre om platsens och Poseidontemplets skönhet. Lord Byron
Place me on Sunium's marbled steep,
Where nothing, save the waves and I,
May hear our mutual murmurs sweep;
There, swan-like, let me sing and die
... och Hjalmar Gullbergs Vid Kap Sunion:
Detta är havet, ungdomskällan,
Venus’ vagga och Sapfos grav.
Spegelblankare såg du sällan
Medelhavet, havens hav.
...
Ej mer jublas det här och klagas
inför havsgudens altarbord.
Nio pelare blott är hans sagas
ännu bevarade minnesord.
Måtte det verk du i människors vimmel
skapar från morgon till aftonglöd,
stå som en lyra mot tidens himmel,
sedan du själv och din gud är död!
My name is Sigfrid Lundberg. The stuff I publish here may, or may not, be of interest for anyone else.
On this site there is material on photography, music, literature and other stuff I enjoy in life. However, most of it is related to my profession as an Internet programmer and software developer within the area of digital libraries. I have been that at the Royal Danish Library, Copenhagen (Denmark) and, before that, Lund university library (Sweden).
The content here does not reflect the views of my employers. They are now all past employers, since I retired 1 May 2023.
This entry (Gonna make a sentimental journey
to renew old memories) within Sigfrid Lundberg's Stuff,
by
Sigfrid Lundberg
is licensed under a
Creative Commons
Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License.