Sigfrid
Lundberg´s
Stuff

Att tjäna den demokratiska kulturnationens minne

Sigfrid Lundberg's Stuff 2009-09-20

Bookmark and Share

Det har varit en lång debatt om vad biblioteket är till för i Sydsvenskan, nu senast av Per Svensson: Viva Läs Vegas. Här kommer min version av varför jag tycker vi behöver bibliotek.

Biblioteket bygger på två principer. När jag säger biblioteket menar jag inget särskilt bibliotek, vare sig Library of Congress, Umberto Ecos klosterbibliotek i Rosens namn eller för den delen Malmö Stadsbibliotek, utan biblioteket som idé. Jag syftar på alla bibliotek i kollektiv singularis. För att över huvud taget förstå varför det finns bibliotek, måste man ta hänsyn till de två prinicperna.

Den första principen är att det är lönsamt för de som läser och studerar att dela böcker. Böcker har varit sällsynta, dyrbara och platskrävande. Under en stor del av den civiliserade mänsklighetens historia har det funnits bibliotek som den boksynte gärna tagit en omväg för att kunna besöka. Den andra principen är att man gjort ett undantag i upphovsrätten som gör just denna delning möjlig i en marknadsekonomi. Författare får en viss ersättning per utlån.

Förnyarna i biblioteksdebatten ser säkert denna inledning som ytterligt konservativ. À la bon heur. Det enda sättet att få en träff på i princip enbart mission statements för större Nordamerikanska bibliotek är att söka på collect preserve organize provide access i Google. Det smyger sig in en del arkiv i träffmängden, med det är flest bibliotek.

Public service search engines

Jag har arbetat med att programmera digitala bibliotek i ungefär 15 år. Jag startade min första webbserver 1994 och började arbeta professionellt med forskning & utveckling på digitalabiblioteksområdet mindre än ett år senare. Mitt personliga mål har hela tiden varit att inte arbeta med problem vars lösning går att köpa, att hela tiden ligga vid någon front. Under nittiotalet låg biblioteken faktiskt i framkant i IT-utvecklingen. Vi arbetade med att testa var gränserna går. Vårt arbetsområde var information. Böckerna var bara en källa. Vid NetLab vid Lunds universitet arbetade vi med att bygga sökrobotar och såg det som en naturlig uppgift för oss att organisera hela Internet enligt public service-principen. När vi började arbetet kunde sökmaskinen Lycos, som hade monopol just då, inte indexera dokument med europeiska tecken.

Ödet ville att vi skulle släppa Nordiskt Webbindex månaden efter Alta Vista släppte sin sökmaskin. De kunde, precis som vi, faktiskt söka på ål and öl, och att vi skulle presentera oss vid the Seventh International Worldwide Web Conference 1998, samma konferens där två unga studenter från Kalifornien, Lawrence Page och Sergey Brin, presenterade en ny sökmaskin som de kallade Google.

Jag ägnade mig åt att sälja insamling, bevarande, organisering och tillgängliggörande av Internet ytterligare något år, sedan fick andra ta över. Det finns ingen som vill finansiera organisering av informationen på Internet enligt public service-modellen. Jag programmerar fortfarande digitala bibliotek, men det är en annan historia.

Biblioteket i Chris Anderson's värld

Som biblioteksperson tillhör jag den minoritet som aldrig arbetat med annat än digital library R&D. Som sådan kan jag inte förstå varför inte Chris Andersons böcker The Long Tail och Free inte nämnts en enda gång i Sydsvenskan. Åtminstone inte i de artiklar som jag har läst.

Det traditionella biblioteket är inklämt mellan Akademibokhandeln, å ena sidan, och Amazoogle å den andra. Google har som uttalat mål att organisera all information i världen.

Boklådorna säljer hitlistornas material, och Amazoogle distribuerar resten.

Information väger ingenting längre, den är inte dyr och tar inte så mycket plats. Inte ens fysiska böcker är dyrbara att lagra om man har ett magasin långt ute in the middle of nowhere. Med rätt logistik fungerar det ändå. 25% av Amazon's försäljning är titlar som ligger utanför deras 100,000 toppsäljare. De har ett helt nätverk av antikvariat bakom sig för att kunna tillfredsställa de mest esoteriska önskemål. Vad Malmö Stadsbibliotek betraktar som hyllvärmare är big business för Amazoogle.

I massdigitaliseringens årtionde är de utgallrade böckerna hårdvaluta.

En demokratisk kulturnations minne

Skall vi ha hus med böcker? Det inte är uppenbart att vi behöver sådana hus. Problemet är likartat som när René Descartes betvivlade sin egen existens. Det gäller att hitta en punkt där vi kan nysta upp den härva av argument vi sett för Biblioteket. Det finns faktiskt en sak som bara bibliotek gör, och det är att bevara kulturnationens minne. OK, Malmö Stadsbibliotek slänger en del. Men tro mig, de skulle inte slänga sista examplaret av en titel, om den råkade finnas i samlingarna där.

Små som stora bibliotek samlar och bevarar. Det finns lokalsamlingar ute vid folkbiblioteken. De stora nationalbiblioteken gör sådant som att bevara Worldwide Web. Det görs vid Kungl. Biblioteket i Humlegården och vi gör det vid Det Konglige Bibliotek i København.

Allt detta samlande utgör den demokratiska kulturnationens minne. Vi kan inte överlåta denna uppgift till någon annan. Vare sig till Akademibokhandeln eller Amazoogle. Inte ens till Internet Archive. Om vi börjar vid denna punkt kan vi förstå att vi faktiskt inte skulle klara oss utan biblioteken.

Varje kommun, region och nation måste samla, bevara, organisera och tillgängliggöra. Den som inte gör det kommer att förlora en viktig del av sig själv. Minnet. Vi måste tillhandahålla unikt material via webben i våra digitala bibliotek, vi måste ha en rent fysisk infrastruktur i form av läsesalar där studenter tentamensläser och raggar. Varje målgrupp måste ha sina faciliteter.

Ja, och så kan vi bygga vidare. Och då har vi snart mentalt byggt ett hus med böcker, och dessutom insett att vi behöver det. Även om somliga köper sina Stieg Larsson och Camilla Läckberg på ICA, och sin De Consolatione Philosophie via amazon.com.

Problemet är närmast när vi inom biblioteksväsendet börjar skämmas för att vi faktiskt tjänar den demokratiska kulturnationens minne.

Home

Subscribe to Stuff from Sigfrid LundbergSubscribe to my stuff

stuff by category || year

NB

My name is Sigfrid Lundberg. The stuff I publish here may, or may not, be of interest for anyone else.

On this site there is material on photography, music, literature and other stuff I enjoy in life. However, most of it is related to my profession as an Internet programmer and software developer within the area of digital libraries. I have been that at the Royal Danish Library, Copenhagen (Denmark) and, before that, Lund university library (Sweden).

The content here does not reflect the views of my employers. They are now all past employers, since I retired 1 May 2023.

Creative Commons License
This entry (Att tjäna den demokratiska kulturnationens minne) within Sigfrid Lundberg's Stuff, by Sigfrid Lundberg is licensed under a Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported License.